Hösten alltså. Vad gör den med en egentligen. Har ingen aning om varför jag påverkas så otroligt jävla mycket av allting just nu, men jag är glad över att jag kan gråta. Fan vad det är uttömmande på känslor, så himla skönt. Ibland tar det lång tid, många tårar, ibland krävs det bara ett litet anfall. Kort men intensivt. Och även om det då i stunden känns som att det kommer vara såhär tills jag blir vuxen på riktigt, typ 40 år, så blir det alltid bättre sen. Sen är det klart att det går fortare att läka när jag kan ligga bredvid världens finaste person och titta på bilder och videor på gulliga djur.

Men satan i helvete vad det stormar runt i kroppen. I hjärnan och hjärtat och lungorna och ansiktet. Lugnar mig med Ebba och Didrik och en lermask i fejset.

Längtar så satans jävla mycket nu. Snälla rara femtiofem dagar, skynda hit.

Hej känslor. Jag kan inte definiera er överhuvudtaget. Ni finns där, som alltid, och känns. Men vad vill ni egentligen? Vill ni att jag ska göra någonting särskilt? Säga något? Åka någonstans? Hur ska jag veta.

Nåväl, visst mår jag bra alltid. Jag har börjat acceptera det här med att ingen människa är lycklig, och jag vet inte om det har gjort mig lyckligare.

Det som muntrar upp mig lite extra:
- Det är mars idag. Det betyder att januari och februari, de två absolut värsta månaderna på året, är över och inte kommer återvända förrän jag har ett annat liv någon annanstans. En jävla befrielse, faktiskt.
- Jag promenerar endel. Det är som trevligast när Dennis är med.
- Om mindre än två månader åker jag till Berlin i några dagar. Med Sofia. Tacka gudarna för det.
- I april kommer jag få en ganska så stor lön. Stor för att vara en lön i mitt liv alltså. Stor nog att betala min hyra, min telefonräkning, mitt gymkort och så en hel del döner och mojito i Berlin.
- Ibland syns solen. Och värmer.

Jag ville skriva att det inte händer något i mitt liv just nu. För det är så det känns. Lite. Jag bor fortfarande i Linköping, är fortfarande fattig, behöver fortfarande skriva klart en restuppgift. Osv. Så det är ju så, att det inte händer något. Inget nytt i alla fall. Jag ska inte flytta till Berlin. Jag ska inte resa till Alperna. Jag ska inte ens på fest. 

Sen kom jag på att det visst har hänt något nytt. Jag har testat något jag aldrig gjort, något jag varit ganska rädd för, för att vara ärlig. Något väldigt långt utanför min komfort-zon. Så med det sagt har jag all rätt att vara stolt över mig själv, ju. 

Gissa vad då?! Jag vikarierar på fritids! Jag hänger i skolan med kidsen, hjälper dem på lektionerna, leker med dem, vaktar dem på rasten, säger åt dem vad de får göra och vad de inte får göra. Och jag blir glad av att göra det. Jag som varit rädd för barn, aldrig umgåtts med barn. De är superfina! Jag har liksom aldrig varit vuxen på det här sättet, inte vad jag insett i alla fall. Men nu blir det så himla bekräftat att jag är fett mogen, duktig, ansvarsfull och sånt. Heja mig! Och barnen! 

Haha. Så himla fint att det har hänt, ändå. 

Morning Sun

Jag är visserligen en ganska känslig och blödig person men jag har ändå svårt att gråta utan anledning. Jag gråter nästan bara när jag inte på riktigt inte vet vad annars jag ska göra. När alla broar är brända och det enda som finns kvar är tårar. Det låter ju så himla dramatiskt och att varje tår verkligen betyder någonting, och så är det ju såklart inte alltid. Men det är ändå en stark känsla som finns i mig, när jag gråter.

Så idag insåg jag hur mycket jag faktiskt tycker om mina kollegor och rumskompisar här. Jag insåg att det inte bara är människor jag tycker om för att det inte finns några andra, utan att det är människor jag på riktigt tycker om, nu och för en lång tid. För Simon åkte hem idag och jag grät. Som ett litet barn satt jag uppe i vårt sällskapsrum och tittade ner på när hans bil for iväg, bort från Kvikkis, och kunde inte göra något annat än att släppa fram känslorna. Nedför kinderna.

Och på onsdag åker jag. Då kramar jag Nadia för sista gången på väldigt länge och det kommer kännas i hjärtat. I det riktiga, verkliga, känsliga hjärtat. Vad plågsamt det är, att lämna och bli lämnad.

Okej, jag trivs visst. Jag märker det, hur mycket jag faktiskt trivs. Trots att jag aldrig är sugen på att arbeta, och att jag inte allt för sällan har lite ångest över att rasten snart är slut eller när jag är på väg tillbaks norrut efter en längre ledighet (sådan ångest har ju alla, det vet jag, ingen vill arbeta och alla vill vara lediga), trots allt det där så har jag fattat att jag bor i en jävla idyll. Låt mig förklara varför.

Mitt hem är en plats som ligger mitt på Kungsleden. En plats som ligger ett stenkast från både Sarek och Padjelanta nationalpark, en plats intill en jokk som forsar vilt och fritt med glasklart drickbart supergott glaciärvatten. Sjön är uppfriskande kall och deltat har en lagun med vatten som varma dagar är över 23 grader. Fjällvärlden är överallt; mitt hem är en plats som omges av berg, skog och vatten. Och det är ljust hela natten fram till höstvindarna blåser in och löven ändrar färg. Dessutom delar jag denna plats med människor som ställer till med kalas så fort någon i personalen jobbar sin sista dag. Människor som gillar filmkvällar, glass, mat och vin. Människor som gärna hjälper till, skojar, bjuder på desserter, plockar bär, dansar och busar.

Tack Kvikkjokk. Även ifall jag längtar hem och fortfarande räknar dagarna så älskar jag dig. Jag trivs och du gör ingenting fel.